Karin Boye föddes år 1900 i en välbeställd familj i Göteborg. År 1915 bosatte sig familjen i Huddinge utanför Stockholm. Där skrev hon ungdomslyrik, noveller och teaterpjäser samt ritade och målade akvareller. Karin Boye tog studentexamen 1920, och folkskollärarexamen 1921. Därefter begav hon sig till Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria. Hon tog en filosofisk ämbetsexamen vid Stockholms högskola 1928; allvarlig överansträngning och stress hade då tvingat henne att lämna Uppsala men den närmare bakgrunden är oklar. 1922 debuterade hon med diktsamlingen Moln som förmedlade en ung människas grubbel över Gud, livets brister och sin egen framtid. I de följande diktsamlingarna Gömda land 1924 och Härdarna 1927 manar hon, med grund i kristna motiv, till tapperhet, strid och offer. Den första romanen, Astarte, fick pris i en nordisk romanpristävling 1931.

​

1925 höll hon sitt berömda Tal till mannen vid studentkårens vårfest. Karins Boyes kvicka och eleganta tal är omvittnat och rätt välkänt. Det var en gammal sed att vid studentkårens vårfest skulle det hållas tal för kvinnan, spirituellt och helst på vers, och så skedde naturligtvis även 1925, några år efter första världskrigets slut. Men suffragettrörelsen var på modet och likställighetskrav såväl som studentskor började bli ymniga - fordrade icke de förstnämnda att också en av de senare höll tal och i så fall om vad om ej om mannen. Idén väcktes i den maskulint dominerande kårstyrelsen halvt som ridderlig gest, halvt som blague, och tillställdes den Kvinnliga studentföreningen för avgörande prövning. Där var meningarna splittrade. Många fruktade att man skulle göra sig löjlig genom att acceptera ett förslag som kanske mest var elakt skämt och att hån efteråt var det enda man skulle skörda. Men andra ansåg att utmaningen borde antas och bland dem var Karin Boye, som åtog sig att framträda och det på vers. Hon gjorde det med den äran och inledde därmed en ny tradition.

​

Under en vistelse i Berlin 1932–1933 tog hon steget till att leva med sin homo-/bisexualitet, på ett tydligare sätt än tidigare. Hon hade varit gift med en man, men detta äktenskap upplöstes under året i Berlin. Efter en tid bjöd hon in en ung tysk-judisk kvinna, Margot Hanel, som hon mött och "förfört" (hennes eget uttryck) i Berlin, och de kom sedan att leva tillsammans i princip fram till Boyes död – detta vid en tid då homosexualitet fortfarande var ett brott i Sverige.

​

Karin Boye avled efter en överdos av sömnpiller (självmord) i april 1941. Hennes livlösa kropp hittades vid en stor sten på en kulle i området Nolby norr om Alingsås. Hon vistades i Alingsås för att hjälpa väninnan Anita Nathorst, som var döende i cancer, och Boye var att döma av egna brev och senare uttalanden från vänner som mött henne i ett ibland pressat, allt mer labilt sinnestillstånd under sina sista månader. Stenen där Karin Boye hittades har gjorts till en minnessten. Karin Boye är begravd på Östra kyrkogården i Göteborg. Hennes käresta Margot Hanel  tog en månad efter Boyes död även hon sitt liv.

Karin Boyes träd i Uppsala, planterades utanför Carolina Rediviva 18 maj 1985.

Karin Boye-biblioteket i Uppsala invigdes 2004.

 

Ur diktsamlingen ”För trädets skull” (utgiven 1935)

 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.