Fadime Sahindal kom till Sverige som barn från den kurdiska delen av Turkiet och växte upp i Uppsala. För sitt val att inte underordna sig sin familjs krav på hur hon skulle leva utsattes hon för hot, våld och trakasserier. Hon kom att engagera sig mot hedersrelaterat våld och föreläste över hela landet för myndigheter och organisationer, samt medverkade bland annat i en TV-dokumentär.

 

Fadime flyttade till Östersund för att utbilda sig till socionom och var under studietiden aktiv i Socialdemokraternas ungdomsförbund, där hon var ledamot i distriktsstyrelsen med ansvar för jämställdhetsfrågor. I november 2001 talade Fadime i riksdagen under seminariet ”Integration på vems villkor?” arrangerat av nätverket Våld mot kvinnor. Så här börjar hennes tal:

 

Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt.

 

Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.

 

Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.

 

Och nu hoppar vi till slutet av talet:

 

Jag har fått ge upp hela min bakgrund och börja om från början med att bygga upp mig själv, min identitet. Jag har lyckats skapa mig en plattform på vilken jag står med mina två egna ben. Jag har kämpat så mycket för att komma dit och har betalat ett väldigt högt pris. Min trygghet finner jag hos mina nya vänner som har blivit min nya familj. Trots att jag fått betala ett så högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt beslut att ta min frihet och gå.

 

Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som har hänt, för i så fall känns det som att allting skulle ha skett till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina nära och kära.

 

Med facit i handen så tror jag att det inte hade behövt gå så långt som det har gjort i mitt fall. Hade mina föräldrar fått stöd och hjälp från en nationell organisation, exempelvis Kurdiska föreningen, så hade det inte behövt bli så här.

 

Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.

 

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

 

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

 

Tack för att ni lyssnade.

 

Två månader efter talet i riksdagen, den 21 januari 2002, sköts Fadime Sahindal ihjäl av sin far i trappuppgången utanför hennes systers bostad i Uppsala.

 

Hedersmordet på Fadime Sahindal skakade Sverige. Uppsala domkyrka var fullsatt och smyckad med tusentals vita nejlikor. Kronprinsessan, ministrar och andra samhällsrepresentanter hedrade Fadime vid begravningsakten som bevakades av ett stort medieuppbåd.

 

Den 4 juni 2013 invigdes ett minnesmärke här vid Fadimes plats. Minnesmärket är skapat av konstnären Hanna Beling och är tänkt att gestalta Fadime Sahindals gärning som förespråkare för den fria viljan och rätten att få välja sitt eget liv. Det består av ett trädliknande konstverk med grenverk och gyllene frukter. I ögonhöjd finns en spegel i rostfritt stål där vi kan se bilden av vårt eget ansikte. Vi kan ställa oss frågan – vad gör jag själv för att världen ska bli en bättre och rättvisare plats att leva på?