Hon var högljudd och Sveriges kanske mest kända normbrytare genom tiderna. I Rom blev hon både självständig kvinna och alkemist. Drottning Kristinas liv har inspirerat till åtskilliga pjäser, böcker och filmer. Sedan 1990-talet har Kristinaforskningen fått förnyad aktualitet, bland annat genom ett tydligare internationellt anslag liksom ett genus- och queerperspektiv. Kristina föddes år 1626 på slottet Tre kronor i Stockholm. År 1632 dog hennes pappa kung Gustav II Adolf i slaget vid Lützen i strid mot katolikerna. År 1650 kröntes Kristina till kung, men redan fyra år senare abdikerade hon  från tronen. Hennes egen motivering var att hon som kvinna inte kunde leda armén i fält, men det ansåg riksdrotsen Per Brahe vara ett svepskäl. Förmodligen fanns det flera anledningar, varav religionen var en. En svensk regent ska enligt lagen vara protestant. Den 6 juni 1654 skedde avsägelseceremonin på Uppsala slott och samma dag kröntes Karl X Gustav. Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Året därpå konverterade Kristina till katolicismen och togs emot av påven i Rom. År 1689 dog Kristina i Rom och begravdes i St Peterskyrkan.

 

Det finns så många bilder av Kristina att man till slut undrar om det finns något annat än bilderna kvar? I synnerhet som hon själv var så aktiv i skapandet av sin egen bild. Redan när Kristina levde var det komplicerat. Gian Lorenzo Bernini, Roms store 1600-talskonstnär vägrade porträttera henne eftersom hon hela tiden skiftade ansiktsuttryck. Så här berättar Kristina i sin självbiografi om vad hon hört om hur det gick till när hon kom till världen:

”Jag föddes täckt av hår från huvudet till knäna, bara ansiktet, armarna och benen var fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen. Hoppet och önskan bidrog till att alla misstog sig. Men kvinnorna blev mycket förlägna när de insåg att de hade haft fel...”

Denna kända anekdot ligger till grund för myten om Kristinas manlighet, som utvecklats i historieskrivningen, särskilt på 1900-talet. Det gick till och med så långt att man år 1965 noggrant undersökte hennes bäcken i samband med att Kristinas grav öppnades för att man skulle gjuta av hennes dödsmask. Undersökningen fastställde att Kristina hade en anatomisk kvinnokropp och att hon var endast 150 cm lång, vilket dock inte var uppseendeväckande kort på 1600-talet.

Debatten om Kristinas förhållande till kvinnorollen har varit ett centralt tema i forskningen. Kristinas uttalade ovilja inför äktenskapet och det kvinnoförakt som hon ofta uttryckte i sina skrifter har lett till många spekulationer. Omständigheterna att man misstog sig på hennes kön vid födseln, att hon uppfostrades som kung och att hon efter tronavsägelsen kunde skapa en ovanligt fri roll som ogift kvinna tack vare sin börd, har alla bidragit till bilden av en avvikande kvinna. Det finns inte belagt att drottning Kristina under sitt liv någon gång hade ett kärleksförhållande med en man, däremot finns det brev av henne med formuleringar som idag skulle kunna tolkas som att hon hade kärleksförhållanden med kvinnor.  Hur det egentligen var vet vi dock inte.